Georg Philips är en av grundarna av den ideellt drivna ungdomsgården HOY (House Of Young) i Aspudden i södra Stockholm. Han har arbetat med barn och unga sedan 16-årsåldern, då han började som lägerledare.
Han brinner för det ideella engagemanget och beskriver det som en stor del av sitt liv.
”House Of Young är mitt bidrag tillbaka till ungdomsvärlden.”
Georg förklarar att målet med HOY är att skapa en trygg punkt för barn och unga. Det ska vara en plats som genomsyras av struktur och förutsägbarhet, men framför allt en plats med vuxna som förebilder.
”Vi är en viktig kugge i samhället. Vi får stöd och uppskattning för att vi skapar trygghet, och då ska vi ta möjligheten att göra det.”
Vad har du för erfarenheter av att spela roll?
”I alla sammanhang med ungdomar så spelar jag roll när jag träffar dem. Det är sällan lätt att veta i förväg för vilket barn eller ungdom, eller vid vilket tillfälle.”
Han beskriver hur viktigt det är att vara alert på olika signaler, och att vara öppen och kontaktsökande.
”För ungdomarna på HOY så sätter jag ett avtryck genom att vara mig själv, trygg och lyssna. Inte backa för jobbiga samtalsämnen som kan komma upp när som helst. Det tänker jag är ett ansvar.”
Men framför allt hur viktigt det är att vara nyfiken och bjuda in sig själv till deras värld.
”Barn öppnar ofta upp sig i väldigt otippade situationer och med ordval som ibland är skrämmande eller förvånande. Våga möt det och var nyfiken. Det gör att dörren till deras värld kan vara öppen lite längre.”
Vad har du för tips till andra på hur man kan spela roll?
”Jag tänker att en grundläggande grej är att vara en förebild. Om man inte är det så är det svårt att komma med tips till andra hur man ska bete sig.”
Man kan vara en förebild på många sätt, menar Georg – både i hur man förhåller sig till alkohol och i hur man pratar om vuxna frågor med barn.
”Våga stanna upp. Att sätta sig med ett barn när man känner att det verkar vara något som ligger och skaver. Försöka få möjlighet till ett samtal. Det kan vara det viktigaste du gör den dagen.”
Intervju och text: Ida-Lii Merta